onsdag
jag sitter här i sängen, med gråten i halsen och tårar bakom ögonlocken, förstår du hur det känns? när jag inte vill något annat än att krypa ner under täcket och bara dränka mig i mina egna tårar och jag känner mig så ensam att jag känner mig osynlig.
att jag låter allt sånt här bara hugga tag i mig och slita ner mig i träsket, det träsket som jag inte ville tillbaka till. ett sådant träsk som kan få mig att gå under. liknar det där träsket för nu snart 6 år sen, så länge sedan. men som satt sina spår. jag mår bara illa av tanken på vad jag har gått igenom. frivilligt.
att det finns dom som kan se mig i ögonen och säga "jag förstår hur det känns" och "du är inte den enda som har det såhär"
finns det någon som mår exakt som mig, känner sig ensam som mig och måste gå igenom exakt det här? ingen har en likadan uppväxt med samma tankar med samma människor och samma miljö, det finns ingen exakt som MIG.
och ingen kan förstå hur jag känner mig, inte ens i närheten och att jag har den svarta makten över hur jag lever och att det bara inte är en av och på knapp för det här. jag tar ett steg i taget fortfarande och jag har mina svackor för jag vet att det stora misstaget som gav mig det här stora hålet i min själ kommer aldrig kunna läka och jag kommer alltid att få leva med det här. försök inte ens att förstå, för det gör du inte.
ha det, puss
att jag låter allt sånt här bara hugga tag i mig och slita ner mig i träsket, det träsket som jag inte ville tillbaka till. ett sådant träsk som kan få mig att gå under. liknar det där träsket för nu snart 6 år sen, så länge sedan. men som satt sina spår. jag mår bara illa av tanken på vad jag har gått igenom. frivilligt.
att det finns dom som kan se mig i ögonen och säga "jag förstår hur det känns" och "du är inte den enda som har det såhär"
finns det någon som mår exakt som mig, känner sig ensam som mig och måste gå igenom exakt det här? ingen har en likadan uppväxt med samma tankar med samma människor och samma miljö, det finns ingen exakt som MIG.
och ingen kan förstå hur jag känner mig, inte ens i närheten och att jag har den svarta makten över hur jag lever och att det bara inte är en av och på knapp för det här. jag tar ett steg i taget fortfarande och jag har mina svackor för jag vet att det stora misstaget som gav mig det här stora hålet i min själ kommer aldrig kunna läka och jag kommer alltid att få leva med det här. försök inte ens att förstå, för det gör du inte.
ha det, puss
Kommentarer
Postat av: Signe
Du kanske mår bättre av att prata om det? :)
Postat av: Nick Fury :]
Jag kanske inte förstår, men du vet exakt vart jag finns... Även om jag inte alltid är lätt få tag i, så finns jag där iaf. Det lovar jag.
Trackback
