emilia karin louise

jag tänker tillbaka på när jag var liten. och jag tror jag älskade den tiden så mycket. man hade tusen kompisar som man lekte med och spenderade sina dagar med, utan att det på något sätt fanns något ont under åren som litet barn. dagistiden för mig var som ett paradis, jag hade vänner och man sket fullständigt i vad andra tyckte och man snackade inte en massa skit om andra. men nu är det så annorlunda. det känns som att för att kunna nå till toppen måste man snacka skit och det känns som en överlevnads prövning. man är inget utan kompisar, man är inte det. jag som alltid har sett mig som en stark individ vet inte nu vad jag är, jag känner mig så svag och jag vet inte vad jag ska göra. det här är inte jag och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den jag en gång var.
det jag nu har bestämt mig för att klara av det är att :

• gå klart skolan i vännäs.
• inte dricka förrän jag är 18.
• minska skitsnacket.
• se allt från den ljusa sidan.