emilia karin louise

imorgon åker jag tillbaka till vännäs, jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. hoppas iaf att dom här två åren går fort så jag slipper allt.
jag vill bara skrika så det gör ont i lungorna, men jag är för feg. jag vet inte vad jag ska göra och jag blir bara mer och mer förvirrad ju mer jag försöker lista ut vad jag gör för mening. till vilken nytta finns just jag, kan någon förklara det till mig? jag känner mig som en överflödig pusselbit som inte ens hör till det här pusslet jag lever i. åh. jag får allt jag önskar mig, men hur lycklig är jag för det? inte lycklig alls. jag har mig själv att skylla till att jag är här där jag är. hade jag haft orken och viljan så hade jag inte varit ensam, men det är jag. så ensam. ingen sympati...

jag trodde att vännäs skulle bli en ny bra start på något bra, men jag vet verkligen inte vad jag ska tycka.  ibland är det bra och ibland är det dåligt.